Det ringde en kvinna……..Â
Â
Jag vill börja med att säga att jag är oerhört glad och tacksam över det förtroende ni alla ger mig när ni ringer, skriver och berättar om era livsöden för mig, och jag hoppas att jag har varit till någon hjälp och stöd för er. Det finns så många människor som lider i det tysta på alla de olika sätt.
IgÃ¥r ringde en kvinna som i flera Ã¥r haft samma problem som jag har med sköldkörteln. Hon har väldigt länge lidit i det tysta utan att fÃ¥ nÃ¥gon som helst hjälp. Det viftades bort som övergÃ¥ngsbesvär som ”alla” kvinnor rÃ¥kar ut för! Det är först nu efter mÃ¥nga, mÃ¥nga Ã¥r som hon kommit till en doktor som tagit hennes symtom pÃ¥ allvar och konstaterat hypotyeros, underproduktion i sköldkörteln och snart ska hon fÃ¥ komma till en specialist för att äntligen kunna fÃ¥ tillbaks sitt liv. Det var en stark historia denna kvinna delade med sig av till mig. Hur hon pga sjukdomen inte kunnat sköta sitt jobb, hur folk i hennes omgivning inte trott pÃ¥ henne när hon försökt förklara hur dÃ¥ligt hon mÃ¥tt, och hur dom sakta men säkert börjat ta mer och mer avstÃ¥nd till henne dÃ¥ hon i mÃ¥nga olika situationer reagerat ”konstigt” och i deras ögon felaktigt. Idag har de flesta av hennes vänner försvunnit och anser henne som psykiskt sjuk, jobbet fick hon sluta pÃ¥ och äktenskapet sprack…………. Denna kvinnas berättelse berörde mig väldigt mycket och jag kunde känna igen mig väldigt mycket i det hon berättade och beskrev för mig. När man inte orkar med sig själv, hur ska man dÃ¥ orka med en annan person som ställer krav pÃ¥ dig!?Â
Jag har själv känt denna förtvivlan, känt hur osocial jag känner mig. Vill sÃ¥ gärna umgÃ¥s med alla mina underbara vänner, men orkar mÃ¥nga gÃ¥nger inte förmÃ¥ mig att ta steget och bjuda hem nÃ¥gon eller tacka ja till en inbjudan. I mitt fall är jag sÃ¥ oerhört tacksam för de riktiga, äkta vännerna som förstÃ¥r att nÃ¥got är fel och inte ger sig när jag tar avstÃ¥nd och agerar annorlunda. Det har hänt att jag blivit hämtad och inföst i en bil när jag alltid i sista sekund försökt dra mig ur en tänkt middag, och när jag väl är där, sÃ¥ är det alltid jätte trevligt. Det är steget till att göra en sak som kan te sig fruktansvärt svÃ¥rt eller stort. Sen sÃ¥ gÃ¥r det här självklart lite upp och ner. Vissa perioder mÃ¥r jag nästan som vanligt och vissa perioder riktigt dÃ¥ligt. Jag tror att det livet jag lever, livet pÃ¥ landet tillsammans med alla djur har hÃ¥llt mig uppe. Jag kan inte bara ge upp, jag mÃ¥ste kämpa vidare………Â
Mitt i alla ”elände” sÃ¥ är jag ändÃ¥ glad och lättad över att idag veta vad det är jag lider av. För att gÃ¥ omkring och känna att ”nÃ¥got är fel” utan att veta vad som är fel är värre. Nu tillsammans med specialistvÃ¥rd sÃ¥ har vi tagit första steget mot att bli frisk igen. Att ha fÃ¥tt hjälp av nÃ¥gon som vet vad han pratar om och kan förklara varför man mÃ¥r som man mÃ¥r känns sÃ¥ tryggt och bra, och nÃ¥gon som förstÃ¥r och tror pÃ¥ dig! Vägen kommer säkert bÃ¥de att vara lÃ¥ng och krokig, men jag kommer att göra allt som stÃ¥r i min makt för att bli frisk och fÃ¥ mitt liv tillbaks. Att inte orka med sig själv och känna hur den egna kroppen motarbetar dig hela tiden är tufft, men nu förstÃ¥r jag varför och vet att mycket runtomkring mig mÃ¥ste ändras för att komma Ã¥t orsaken till sjukdomen. Symtom kan botas med medicin, men inte komma Ã¥t orsaken……….. Där mÃ¥ste jag sakta men säkert själv försöka förändra mitt liv!!!Â
Att fÃ¥ höra att risken för att, en morgon inte kunna komma ur sängen var hÃ¥rt………… Och det fÃ¥r bara inte ske!!!Â
Jag vill med detta försöka att hjälp alla de framförallt kvinnor som lider i det tysta att stÃ¥ pÃ¥ er och söka hjälp…….. 30% av alla kvinnor lider av detta!! Det är alldeles för mÃ¥nga!!!!!
// Susanne