Snart ett minne blott…….
Hittade de här fina blommorna på baksidan av min blomträtunna för en stund sedan. Trodde att alla blommor gett sig för i år men några tappra själar kämpar fortfarande i höstrusket, för attans vad det har regnat här i natt och under morgonen. Just nu skiner solen som tur är. Har flera ombyten på tork inne som blivit genomsura av hastigt påkomna regnskurar och regnkläderna så klart hängde inne i husets varma vrå!
Annars går livet sin lugna gilla gång här på gården. Jag försöker ta det så lugnt som möjligt på doktorns inrådan. Och jag tar det lugnt och låter saker och ting ta den tiden som behövs. Ibland tar vissa saker tre timmar att göra, saker som i normala fall kanske bara tar en timme,men just nu är läget som det är med kropp och själ så det är bara att ta det lugnt och vila. Jag försöker hela tiden att hitta lösningar som underlättar det tunga arbetet här på gården och minskninen av antalet hästar från närmare trettio till arton hästar som det är idag är en stor skillnad på arbetsbördan vad gäller tid i skötsel och minskning av både hö och vattenjobb. Tänk själva att varje häst dricker ca 30lit vatten per dag och äter ca 9kg hösilage per dag vintertid, då är ekvationen rätt så lätt att räkna ut vad gäller minskning av arbete bara vad gäller den dagliga skötseln. Lägg därtill att samtliga exemhästar förutom gamla Harekur är sålda och utbytta mot exemfria hästar som kan gå ute dygnet runt under sommarhalvåret. Nästan ingen mockning, inga tunga vattenhinkar, nästan inga höpåsar att packa osv. Jag har även avsagt mig de unghästar som var inbokade för inridning under hösten, avbokat ett par inbokade helgkurser och minskat ner ridskolan till två grupper per kväll, allt för att ge mig själv tid för återhämtning. Jag har helt enkelt kört på för hårt under många år och bränt ljuset i bägge ändor. Inte med flit,.men med för mycket envishet och oförstånd. Nu får jag betala priset för det och det har varit ett helvete att inse och acceptera att jag inte är den stålkvinna jag trodde mig vara!
Â
Ett och ett halvt år har det tagit att landa och acceptera hur livet har utvecklat sig. Det har varit både tufft och jobbigt där jag hela tiden slängts mellan hopp och förtvivlan. I ena sekunden vill jag bara strunta i allt, men i nästa så vill jag göra allt för att hitta en lösning. Gården är mitt liv och livsverk, något som jag är oerhört stolt över, något som jag inte vill ge upp för allt guld i småland, nästan då
Jag skriver absolut inte det här för att klaga eller att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara dela med mig av vad som kan hända oss alla när vi minst anar det. Men det finns alltid ett hopp hur hopplöst det än kan känns och jag är så oerhört tacksam över alla underbara vänner och familj som stöttat mig och fortfarande gör i livets svåra stund!!!
// Susanne