Sysslolös behöver man aldrig oroa sig att bli när man bor på en gård. Kvällens nöje var att vitkalka väggarna inne i stallet. Inte bara det inte visade det sig. Först borsta bort allt damm och spindelväv, sen skulle väggarna blötas ordentlig och efter det kunde vi börja med första målningen. Två till tre strykningar och väggarna ska blötas före varje strykning. Tydligen så ska allt avslutas med en sista blötläggning när allt är färdigmålat….. Och jag som trodde att det ”bara” var att måla på väggarna en gång!!!

Men så var det inte…….

Först så sopar vi……

…….Å sopar!

Före……

Ska bli spännande att se skillnad inne i den här välanvända boxen, men vi hann inte med den idag!

Fina Hera är med så klart!

Hera ser lite bekymrad ut…..

Första strykningen klar

Fortsättning följer……

// Susanne

Det är alltid lika härligt att se hästarna när dom får smaka på årets första gräs. Nu imorse var det grabbarnas tur att få komma på bete en stund. Två timmar ska dom få äta, inte mer! Jag är alltid försiktig med invänjningen så att ingen blir sjuk. Nu är det ett par veckors ledande av hästar hit och dit som gäller.

Djur är fantastiska! Dom känner direkt om något hänt. Alla saknar vi Pila så att det gör ont i hjärtat. Min saknad är självklart annorlunda än Hera och Zeldas saknad. Pila var den naturliga och självklara ledaren i flocken och Heras mamma. Hera har alltid följt mamma i ur och skur. Hon har nog egentligen aldrig behövt tänka själv eller ta några egna beslut. Tryggheten har alltid funnits nära henne. Zelda är också uppvuxen tillsammans med Pila. Pila var tre år när Zelda kom som liten kattunge. Efter första veckornas fräsande från Zeldas sida så har dom varit riktiga vänner. Zelda tror nog att hon är en hund-katt skulle jag tro. Hon ligger mellan Pila och Hera, eller låg menar jag……..

Pila och Hera har alltid varit med mig ute och deras favoritplats är uppfarten till höskullen där dom har full koll på allt som händer och dom ligger högt upp mitt i allt. Nu har Zelda börjat göra Hera sällskap där! Det har hon aldrig gjort förr. Det känns nästan som om Pilas själ finns i Zelda nu!

Så fint att se……..

// Susanne

Lina mötte björnen igen när hon var ute och red. Det är tredje gången nu på mindre än två veckor som vi träffar på björn. Jag vet inte om det är samma björn eller om det är olika björnar vi sett. Den är inte så jätte stor, säkert en tvååring eftersom ingen mamma synts till. En björnunge går med sin mamma i nästan två år så den här kanske precis lämnat sin mamma!

Än så länge har hästarna inte brytt sig, men jag tror att dom inte ens märkt björnen som tur är. Modiga Lina hoppade av Menja och stod länge och tittade på björnen och tog kort. Jag hade aldrig i livet vågat hoppa av hästen. En björn springer nämligen väldigt snabbt, upp till 60km en kortare sträcka…….. Så snabbt springer inte jag!

Ser ni björnen nästan längst bort i mitten av bilden

// Susanne

Mitt i allt elände finns det ändå små ljusglimtar. Ett litet besök i Insjön hos Brandur och hans syskon fick mig att skratta igen! Se själva så söta och busiga…….

// Susanne

Så här mycket som jag gråtit nu har jag aldrig gråtit förr. Det är riktigt jobbigt att leva. Agerar mest robotlikt utan någon större glädje! Det går bra vissa stunder när jag tänker på något annat, men så kommer sorgen och saknaden tillbaks med full kraft….. Jag är faktiskt i Orsa just nu på en ridkurs för Peter Häggberg med Reimar. Tänkte inte åka först, men gjorde det ändå och det är jag glad för. Att komma ifrån och behöva fokusera på något annat har och är nyttigt. Tårarna kommer fortfarande så fort jag tänker på Pila, som just nu!!! Men stunderna däremellan känns bättre och bättre. Reimar skötte sig jätte bra igår. Över förväntan faktiskt och jag tror att Peter var rätt så nöjd med oss. Vi gjorde inte bort oss helt i alla fall som tur är

För Reimar är det en stor grej bara att åka iväg till en helt ny plats med nya stenar och stubbar. Lite tittade han, men inte alls så mycket som jag förväntat mig. Han känner säkert igen gammel husse och skärper till sig lite extra skulle jag tro, så även jag

// Susanne

Pila, min älskade och underbara hund, min ständiga följeslagare och trogna vän somnade in idag kl 12.10 på Falu djursjukhus. Jag är glad att jag hämtade hem henne igår så att hon fick en kväll, natt och morgon till hemma där hon trivs som allra bäst. Det var inte bettet från huggormen som till slut tog henne. Det var tumören baktill som kanske pga all stress de senaste två dygnen på sjukhus växte snabbt och imorse hänge ut ur baken på henne. Hon var så dålig och hade så ont, och ändå viftade hon på svansen och sa ”God morgon matte”. Hade hon inte varit så medtagen av ormbettet så kanske det hade gått att prova att operera bort tumören. Nu gick det inte. Hon skulle aldrig ha klarat av en narkos, hon kunde inte heller få följa med hem med tumören hängandes utanför. Valet att en gång till lämna kvar henne på sjukhuset var uteslutet då hon var så så stressad de två dygn hon låg där. Nedsövd tills svullnaden efter ormbettet gett med sig var inte heller något alternativ! Där stod jag med henne i famnen och var tvungen att ta mitt livs svåraste beslut…….. Hon tittade så sorget på mig med sin trogna blick, som om hon förstod att ”Nu är det slut”.

Jag vet att jag inte kunde ta något annat beslut än att låta henne somna in, att låta henne lida sin sista tid bara för att jag inte vill förlora min bästa vän går inte. Så egoistisk får man som djurägare inte vara. Men ändå så känner jag mig som en stor svikare. Jag tog beslutet att låta det käraste jag har dö!!! Det är så fruktansvärt och tårarna rinner oavbrutet. Jag känner mig bara tom, tom, tom………. Hur ska livet någonsin bli bra igen??!! Jag vet att jag har Hera och min kära familj, hästarna och katterna, men det hjälper inte just nu! Pila och jag har gått igenom så mycket tillsammans och nu är hon borta, bara så där, utan förvarning……… 13år är lång tid, inte en dag har det gått utan att hon ständigt är vid min sida, dag som natt! Så klok, klokare än många människor……. Jag skulle göra precis vad som helst för att få tillbaks henne, om så bara för en dag!

Min älskade, älskade vän…… Pila jag hoppas att du förlåter mig för att du inte kunde följa med mig och Hera hem igen! Och jag hoppas att du har det bra där du är nu, att du får äta hur mycket morgonost som du vill. Att det växer korvar och köttbullar ur jorden. Att det finns någon häst som du kan skälla på och hänga dig i svansen på om de springer för sakta. Att du får hur många tuggben som helst och att du hittar någon riktig geggig lerpöl att bada i, så att du blir så där fint svart som bara du kan bli!  Jag älskar och saknar dig, nu och för alltid!  // Din matte

Tre kullar, totalt 17 fina barn har du fått + barnbarn, så Du Pila lever vidare genom dom, även om ingen kan ersätta dig!!! Din ande finns kvar här i huset det känner jag trots att jag var tvungen att ta bort din matskål! Ditt koppel och din fina nya reflexväst hänger kvar och din filt så klart, om du vill komma och hälsa på oss!

// Susanne

Titta så hon ser ut!!!! Så svullen och jag lider med henne. Hon såg helt borta ut när jag hämtade henne och hon tittade knappt på mig. Antingen känner hon sig sviken av sin matte eller också så mår hon bara så dåligt så att hon inte orkar bry sig! Jag fick lyfta in henne i bilen, men ut kunde hon hoppa själv när vi kom hem.

Hon ligger här och sover och andas rätt så tungt. Trots allt så tror jag ändå att hon är rätt så nöjd med att vara hemma igen. Tydligen så har hon varit orolig hela tiden på sjukhuset och ylat och skällt nästan oavbrutet. Dom var tvungna att ge henne lugnande så att hon vilade lite emellanåt. Och hon som aldrig skäller här hemma. Ja, nästan aldrig i alla fall

Husets andra tjejer är helt klart oroliga över Pilas mående. Hera är nära henne hela tiden och Zelda vankar fram och tillbaks, tittar lite bekymrat, lägger sig ner, tittar lite till…. Den enda som är precis som vanligt är Busan, hon verkar inte fatta allvaret i det hela. Säkert ungt oförstånd……

Min älskade lilla gumma som är så svullen och så trött! Nu ska jag se om hon vill gå ut en sväng före sänggång……

// Susanne

Man måste ha lite humor……

// Susanne

God förmiddag! En sak är då säker och det är att ingenting är sig likt utan Pila i huset. Det spelar ingen roll att det finns andra goa tjejer omkring mig. Pila är Pila och ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats! I 13 år snart har vi kämpat på ihop, det är lång tid det.Jag vet att hennes dagar här på jorden är räknade och har insett nu när hon ligger på sjukhus hur hemskt det kommer att bli. Jag tycker att jag hör henne skälla på någon häst i hagen ovanför ridbanan fast jag vet att hon inte är här…………

17 fina barn har hon satt till världen varav Hera är en av dom……..

Ingen, absolut ingen kommer att kunna ta hennes plats och jag önskar att vi fortfarande har många fina dagar kvar tillsammans, mitt lilla hjärta och jag!

// susanne